Vi ville ha stöd inte världskrig

Textruta: "Vi ville ha stöd inte världskrig" Publicerat 2001-11-27 11:20 En kväll i oktober 1994 råkade Johan höra vad hans hustru Jessica sade till en väninna: - Det här går inte längre. Jag vill skilja mig från Johan. Johans och Jessicas värld gick sönder. De sista resterna av deras kärlek förvandlades först till lamslagen förtvivlan, sedan till något som mer och mer liknade oförsonligt hat. I tre år stred de i domstolar om sina tre barn. - Vi blev som marionetter, berättar
Jessica. Vi behövde stöd för att lösa vår konflikt inte hjälp att utveckla den till ett världskrig! Vi drogs in i en spöklik jättestrid som ingen av oss ville ha. Vi var bara rädda och förvirrade, och egentligen ville vi inte alls göra varandra illa. Men det var just vad vi gjorde. Vi hotade och drog varandra i smutsen i flera år, och vi led båda svårt för att inte tala om barnen. De har verkligen farit illa. Det känns så svårt när jag tänker på det. Johans och Jessicas gemensamma historia började 1981. Hon hade just fyllt 15 år, gick i nionde klass och bodde med sina föräldrar i en villa bland andra villor byggda i räta led på platta leråkrar intill järnvägen som förbinder Bergslagen med Stockholm. Samhället befolkades dagtid främst av mammor med barn, och Jessica skulle själv snarare än vad hon trodde bli en av dem. På en fest träffade hon Johan, en gullig kille som var lite äldre och hade egen bil. - Vi var ju bara barn, men vi växte gradvis ihop och blev ett par, berättar hon. Så snart jag hade slutat gymnasiet flyttade vi till en egen lägenhet, och efter ett år blev jag gravid. Det blev familjeliv i radhus med barn och bil. Det var så det skulle vara. Båda gled omärkligt in i traditionella könsroller, förstärkta av det faktum att Jessica under fem år födde tre barn. Det var självklart hon som var hemma med barnen. Johan var väldigt barnkär, men han arbetade heltid och tränade fotboll tre gånger i veckan. - Han var nöjd med livet, berättar Jessica, men jag sökte efter något mer. Jag började också tycka att jag fick ta ett alldeles för stort ansvar för barnen och hemmet. Jag hade ju själv tagit på mig den rollen, men gradvis blev jag mer och mer martyr. Vår tillvaro var inte spännande längre. Vi ville olika saker med våra liv. Jag saknade arbetslivet. Det hände att jag packade in alla barnen i bilen, körde ut på motorvägen och bara fortsatte utan mål så instängd kände jag mig. Efter den tredje föräldraledigheten fick Jessica jobb inom ett datakonsultföretag. Hon träffade nya människor, upptäckte ett frestande smörgåsbord av alternativa sätt att leva och alla vägar ledde bort från villaidyllen. Men Johan ville varken smaka på något nytt eller flytta. De hade älskat och grälat i stark, känslomässig närhet. De hade tre barn. Men nu angick de varandra allt mindre. - Vi var som skilda fast vi bodde ihop. Vi trivdes inte tillsammans. Det var allra skönast när han inte var hemma. Jessica trodde inte att Johan hörde
henne den där kvällen när hon pratade med sin väninna. Men det gjorde han, och taket lossnade från sina fästen. - Vi bodde ihop i ytterligare sju månader, berättar Jessica. Sedan sålde vi huset och skildes som två förlamade och förtvivlade människospillror som inte kunde kommunicera. Vi avslutade inte vårt äktenskap på ett bra sätt. Vi pratade aldrig i lugn och ro med varandra om varför vårt förhållande hade spruckit, och vi
talade aldrig ut om vad som var bäst för barnen. När vi försökte blev det bara bråk. Så vi slutade prata, delade på allt vi ägde och lät barnen bo växelvis hos oss båda, en vecka i taget. De fick terrorbalans i stället för fred. De skaffade varsin lägenhet i varsin ände av samhället, och i ett halvår pendlade barnen mellan dem. Johan gillade växelmodellen och tyckte att barnen hade det ganska bra. Men Jessica trodde att barnen mådde dåligt av sin i hennes tycke alltför splittrade tillvaro, och dessutom ansåg hon att det praktiska inte alls fungerade. - Johan var ju inte van vid att hålla dem med rena kläder, göra matsäck och se till att de hade gympakläderna med sig. Och jag var inte nådig när han hade missat något. Dessutom kände jag allt starkare att jag äntligen ville flytta från det samhälle där jag hade växt upp, och jag försökte prata med Johan för att hitta en lösning för barnen. Men Johan vägrade tala om saken. Du kan flytta vart fan du vill, men barnen stannar här hos mig! skrek han. Mer behövdes inte för att den sköra balansen skulle vara i akut fara. Båda värjde sig i skräck inför tanken på en tillvaro som marginaliserad helgförälder. Ingen såg någon lösning. - Vi var så trasiga. . . Vi borde ha blivit tvingade till samtal och förhandlingar hos empatiska och kloka människor med erfarenhet av den sortens konflikter. Men så går det ju inte till. Ingen av oss ville gå till familjerådgivningen, båda var rädda för att den andra kunde få ett övertag. Vi gjorde ett försök med ett samarbetssamtal på kommunens familjerättsbyrå, men vi kom ingen vart. Tanterna där blev väl snarast rädda för oss, vi var så arga. . . Jag kände mig så otroligt ensam och övergiven, varken mina vänner eller mina föräldrar förstod vad som höll på att hända. Det var då Jessica kontaktade en advokat, och det blev startsignalen för det stora kriget om barnen. Även Johan försåg sig snabbt med en juridisk vapendragare; även han började bygga upp en arsenal av argument och påstådda bevis för sin egen förträfflighet och motpartens uselhet. Och varje gång som ännu ett brunt kuvert från en advokat eller en domstol slamrade ner i Johans eller Jessicas brevlåda växte deras till vrede förklädda fruktan. I april 1996 meddelade Jessica via sin
advokat att hon tänkte flytta med barnen. Johan svarade genom att stämma henne på vårdnaden. Tre veckor senare flyttade hon verkligen. Hon gjorde det i hemlighet, och hon tog självsvåldigt barnen med sig. Johan hade ingen aning om vart de tog vägen. Det skulle dröja fyra månader innan han fick träffa dem igen. - Det var hemskt gjort, säger Jessica. Jag visste att jag trappade upp konflikten. Jag hade panikångest, vågade knapp gå och lägga mig. Men jag såg ingen annan utväg. Johan var desperat. - Jag minns den första dagen i tingsrätten, berättar Jessica. Stämningen var ödesmättad. Hela samhället hade drivit på; vi upplevde verkligen att det inte fanns någon annan utväg än att strida om barnen inför domstol, så fungerar systemet. Och i krig är ju allt tillåtet. Jag visste att jag hade en fördel av att barnen redan bodde hos mig det hade jag ju själv sett till. Det var också jag som hade varit hemma med dem när de var små, och dessutom låg jag ju som mamma allmänt bättre till. Allt det där utnyttjade jag. Min advokat visste vilka knappar han skulle trycka på. Jag minns till exempel att jag klädde mig extra moderligt så att rätten skulle se vilken bra mamma jag var. Tingsrätten kunde inte finna några
avgörande brister hos någon av de två men gav ändå Jessica vårdnaden genom ett interimistiskt beslut. Johan drevs ännu längre in i sin förtvivlan. Han och Jessica började processa om pengar också. - Man anar inte i förväg vilken jätteapparat man drar i gång, säger Jessica. Allt tar väldigt lång tid och det är helt omöjligt att stoppa processen om man lägger ner striden för egen del så förlorar man ju barnen! Varken Johan eller Jessica talade illa om varandra inför barnen. Men det psykologiska kriget var omöjligt att dölja. - Långa perioder var jag knappt närvarande när jag var hemma med ungarna, berättar Jessica. De märkte att deras föräldrar var rädda och olyckliga, och de visste att något hemskt och farligt höll på att ske men inte riktigt vad. Jag gav dem mekaniskt vad de fysiskt behövde, men mitt medvetande var ockuperat av den
juridiska striden, av hatet och alla svåra känslor. De måste ha känt sig väldigt otrygga, förtvivlat lojala som de var mot oss båda. Och de drog sina egna slutsatser. Jag ska aldrig gifta mig, sade en av dem. Huvudförhandlingarna i tingsrätten hölls inte förrän i mars året därpå. Det faktum att barnen redan bodde hos Jessica blev till sist avgörande. Hon vann. Men hon kände sig inte som en segrare. - Nej, vi var alla förlorare. Jag kände bara en stor, stor sorg över vad vi hade gjort mot barnen. Jag hade gått i terapi och börjat förstå orsakerna till mina svåra känslor. Plötsligt kände jag mig också väldigt ensam om ansvaret för dem, och jag blev rädd för att Johan skulle försvinna ur deras liv. I samma veva ändrades lagen så att domstolarna kunde döma till gemensam vårdnad även om den ena föräldern motsatte sig detta. Johan skickade en ny stämningsansökan till tingsrätten och begärde just detta. Då ringde Jessica Johan och frågade om de inte kunde ses och prata om saken. De träffades på ett kafé i Solna. Hon tvekade först, men sedan klippte hon av den onda spiralen med följande förlösande ord: "Johan, det här känns fel. Vi måste börja samarbeta. Jag och barnen behöver dig. Jag vill att vi har gemensam vårdnad igen." Det blev ingen mer domstolsprocess. Johan tog tillbaka sin stämningsansökan. Han och Jessica gick till kommunens familjerättsbyrå och skrev på ett avtal om gemensam vårdnad. Tre år har gått sedan dess. Dottern bor hos Jessica och sönerna bor hos Johan. Umgänget fungerar bra. Både Johan och Jessica har gått vidare i sina liv och bildat styvfamiljer, men de samarbetar om sina gemensamma barn och är goda vänner. Johan vill för sin del inte framträda i Dagens Nyheter, men han har godkänt
artikeln och håller med om Jessicas slutsatser. Båda anser att vårdnadstvister i princip borde förbjudas; bara i yttersta undantagsfall borde en domstol kunna ta vårdnaden från en mamma eller en pappa, till exempel om hon eller han är uppenbart olämplig som förälder eller farlig för sitt barn. Föräldrar som i grunden är bra för sina barn men som vägrar att ha gemensam vårdnad och som hotar varandra genom att dra i gång en strid om vårdnaden inför domstol de borde enligt Johan och Jessica i stället tvingas att försöka lära sig att samarbeta. I sådana fall borde både mannen och kvinnan få professionell hjälp av utbildade psykologer inom ramen för ett speciellt program med målet att hitta en lösning som båda kan acceptera och som verkligen är bra för barnen. Programmet skulle betalas med skattepengar. Samhället skulle också erbjuda psykologiskt stöd för barnen. - På så vis skulle man säkert kunna lösa nio av tio konflikter som nu hamnar i domstol, säger Jessica. De allra flesta föräldrar vill innerst inne samarbeta om barnen. Och tänk på allt det lidande som både barnen och föräldrarna skulle slippa! Johan och Jessica är fingerade namn.

Klockan är .

© Pappa-Barn Kristianstad 2009

MEDLEMSFÖRMÅNER

KVINNOR SOM SLÅR MÄN

MÖTESPROTOKOLL

STÖD PAPPA-BARN

VAD SÄGER LAGEN?

WEBSHOP

VISSTE DU ATT...

RÄTTEGÅNGSSKOLAN